Nu när det nästan är helt klart att jag får vikariat på kirurgen, ringde jag till min löneansvariga och hörde hur jag låg till vad gäller att bli “tvååring”. Trodde verkligen att hon skulle säga att “jovisst, du blir tvååring i juli” eller något liknande, men det var förstås önsketänkande. När mitt vikariat på kirurgen är slut, i augusti, har jag FEM DAGAR kvar. Då har jag 715 vikariedagar, och man ska ha 720… *djup suck*. Är lite ledsen samtidigt som jag får lita på vad chefen sa till mig häromdagen om att jag är en av dom som dom vill ha kvar i organisationen och alltså vill ska bli tvååring. Alltså får jag väl hoppas på att dom helt enkelt förlänger den veckan jag behöver för att bli tvååring. Tough choice men jag väljer ändå den osäkra vägen före den säkrare, att stanna kvar där jag är idag, där jag skulle bli förlängd till sista juni nästa år. Det här betyder att jag jobbar sista dagen här i morgon och det ska bli skönt, men ändå lite sorgset. Nu har jag ju vant mig vid alla märkliga personligheter här och dessutom lyckats hitta något roligt i allt det trista.
Nu har det varit en hemsk olycka igen. En familj har krossats. Bilen familjen färdades i, kraschade mot ett träd och pappan och den äldre storasystern överlevde, medan mamman och bebin dog i lågorna. Fruktansvärt.