Nu är det klart. Nästa fredag, den 17 åker vi till fastlandet och Norrköping för ett besök den 18 på Kolmården. Två nätter på hotell blir det, det ska bli fantastiskt skönt. Den 19 åker vi sakta mot Vimmerby och Astrid Lindgrens värld, och det är ju underbart också, där blir det dock en natt på vandrarhem och sen en heldag på ALV och sen blir det färd mot båten.
Ikväll är jag trött. Jag menar sådär “försemestertrött”. Jag har varit trött hela dagen, men jag känner verkligen att jag nog ska gå och lägga mig så fort dottern somnat. Inte se på film, inte duscha som jag tänkt, utan helt enkelt krypa i säng med senaste Roslund-Hellström-boken. Edward Finnegans upprättelse, som vanligt levererar dom en bra bok. Spännande och gripande. Parallellt med detta läser jag någon skräproman mest för att vila lite. Ibland är det så skönt att läsa en bok som inte fastnar.
På jobbet idag träffade jag en gammal kompis. Hon var där med sin niomånaderstjej som var bedårande och jag hade nog kunnat stå och kittla tösen på tårna hela eftermiddagen. Vi kom in på att hennes (det här blir invecklat) killes brorsbarn tror jag att det är, tyvärr dog för en vecka sedan. Hon hade fått leukemi och av behandlingen fått ärrbildningar på lungorna. Den lilla tjejen var lika gammal som dottern och jag lovar, tårarna var inte långt borta. Jag kan nästan tänka mig hur föräldrarna kände det när dom knäppte av maskinen som hjälpte till med andningen, med vetskapen om att hon inte skulle klara sig. Fruktansvärt.
Det där med barn är kluvet, först längtar man efter dom och när man fått ett barn, blir man först orolig för att något ska hända, sen blir man lycklig när dom säger “mamma, jag älskar dig” och sen blir man arg när dom ritat på golvet. Och sen är det samma sak igen, orolig, lycklig och arg. Ja känsloregistret blir utvecklat i alla fall.