Har precis kommit hem från föräldramöte. Visst är det underligt att en del är så, vad ska jag säga, “missnöjda” och jag snarare är glad att dottern har hamnat på ett sånt fantastiskt bra dagis. Det går att prata med personalen, det är flexibelt och vi vet att hon har det bra. Nä, jag har inte mycket att klaga på alls faktiskt. Skönt!
På jobbet ska vi ha arbetsplatsträff i morgon, vi ska avtacka en som slutade i julas. Det blir smörgåstårta, mums! Sen är det redan fredag igen.
När vi kom hem från affären idag, ville dottern springa in till grannen, och jag sade okej. Hon sprang in och ringde på dörren. När grannpojken öppnade var han inte ensam, han hade en kompis hos sig redan. Grannpojken sa att “vi får leka en annan dag” och dottern kom hem igen. Inte förrän hon var inne märkte jag att hon grät. Stora tårar för att hon inte fick vara med. Stackars liten… som plåster på såren fick jag bjuda hem dotterns bästis på fredag.
Apropå det var jag och tränade igår. Ett aerobicspass, ett jättebra pass för mig med svaga axlar. Dock var det en av mina gamla klasskompisar som hade passet. Till saken hör att jag kanske inte var den mest populära när jag gick i skolan. Jag har helt lämnat den rollen nu och är en helt annan person. Utom när jag stöter på någon från den tiden. Då är det som att allt kommer tillbaka. Inte skoj. Ska försöka att inte gå på hennes pass, trots att jag egentligen behöver det mycket väl.