Min kära syster kommer hem i morgon. Eller hem och hem, för henne är det väl egentligen så att hon åker bort. Hon har bott på fastlandet i 25 år. Hon ska, glädjande nog för mig, söka jobb här på ön. Om ett par veckor tar hon kandidatexamen (jättestolt lillasyster!) och blir socionom.
Då min bror är lite speciell (har diagnosen Aspergers syndrom) ringde hon först till honom och undrade om han skulle till mamma på fredag. Han har tidigare sagt att han tycker att det är jobbigt när syster är där, då hon får all uppmärksamhet. Han säger att han inte ska det, varför syster ringer mamma och säger som det är, alltså att hon kommer men att bror inte gör det. Mamma har lite åsikter om att syster kanske borde testa först och se om hon trivs, det är bara det att syster bodde på ön i 10 veckor förra sommaren så hon tycker redan att hon har det. Mamma tycker också att då kan hon hämta min dotter så att hon får hälsa på sin moster (som om det är jätteviktigt just nu..)
Ibland känner jag bara att jag skulle vilja adoptera en ny mamma. En riktig mormor som verkligen gick att lita på när det brann i knutarna. Som det är nu kan vi aldrig lita på att hon ställer upp när vi behöver det. Det går aldrig att planera något och vi kan aldrig be mormor att hon ställer upp när vi behöver. Hon säger alltid nej i sista minuten.
Det är säkert så att det inte finns “normala” familjer. Men jag skulle önska att min var lite mer åt det “normala” hållet.